Jag önskar det fanns något jag brann för. Don't get me wrong, jag har många intressen. Men jag har ännu inte funnit något som jag på allvar tror jag vill arbeta med resten av livet. I min värld är saker och ting enklare. Men jag får inte leva i min värld länge nog för att det ska räknas.

 

Har insett min medelmåttlighet. Jag är bra på ganska många saker, men är inte exeptionellt bra på något speciellt. Egentligen är det ganska skönt, ingen prestationsångest där inte. Eller? Har sjukt mycket att göra trots att jag inte börjar jobba förrän om två veckor. Men så fort jag kommer innanför dörren är det som hela kroppen säger emot. Procrastination is my enemy, och vi går hand i hand.

 

Frågan lyder, när ska jag ta mig i den imaginära kragen? Ikväll, imorgon eller nästa vecka. Bestämmer mig för att göra åtminstone en sak idag. För det kan jag verkligen inte skjuta på, men är det inte så det alltid låter. När det inte längre finns utrymme för att skjuta upp nånting längre så blir det gjort.

 

Ojoj. Tror jag ska ta med mig kameran imorgon på en promenad innan jag åker till föreläsningen. Behöver inspiration. Kanske ska testa att skriva den där novellen jag velat skriva hela året. Eller måla en tavla. Jag måste få ett utlopp för något kreativt som inte sker framför en dator eller tv-skärm.